Norra latin (2017) av Sara Bergmark Elfgren

norra-latin

577 sidor lång är Sara Bergren Elfgrens Norra latin (2017, Rabén & Sjögren). Detta är den mest omfångsrika bok som jag har läst på mycket länge. Boken behöver sina närmare 600 sidor för att kunna berätta historien om och legenden om Erling Jensen som gick på Norra latin på 1940-talet.

Norra latin är en gymnasieskola med olika program. Teaterprogrammet är det som vi får inblick i. Historien börjar med att läsaren introduceras för två huvudpersoner, Clea och Tamar. Clea är dotter till en känd och etablerad skådespelerska och Clea har själv redan varit med i ett flertal filmer och TV-serier. Det är en självklarhet att hon ska gå på teatergymnasium för att utvecklas. Tamar är motpolen till Clea. Hon kommer från Östersund och älskar teater och lyckas komma in på teaterlinjen. Tamar får en chock när hon upptäcker att Clea, som hon är hemligt förälskad i också ska börja i samma klass som hon själv. Förutom Clea och Tamar så är persongalleriet begränsat till deras klass och familjer och kompisar.

Clea och Tamar kommer från skilda världar och detta märks från första stund. Clea har sin klick av vänner, sin barndomskomis Tim vars pappa är känd skådespelare, Gabi och Tims nära kompisar. Tamar får det jobbigt då hon har svårt att smälta in i klassen och ses som en enstöring. Detta tycker hon är jobbigt då hon på hemmaplan inte alls har haft dessa svårigheter.

Berättarperspektivet skiftar mellan Tamar och Clea och man får följa samma händelser ur deras perspektiv. Detta gör boken lång, samtidigt som skeendena får ett större djup och läsaren verkligen får komma huvudkaraktärerna in på skinnet. Sara Berggren Elfgren har inte lämnat något åt slumpen. Läsaren ska känna Clea och Tamar som om de fanns i verkligheten. Det tar åtskilliga sidor innan det börjar hända något som har lite spännande inslag.

Det övernaturliga inslaget som bokens bas består av är en tragedi som inträffade på 1940-talet på Norra latin. Denna tragedi har blivit en legend och som alla teaterelever får veta när de börjar på skolan. Det fanns en elev som hette Erling Jensen, som vid ett framträdande som Puck i Shakespeares en midsommarnattsdröm, mystiskt försvann samtidigt som hans lärare dog. På sig hade Erling Jensen en mask som ingen fick bära.

Denna spökhistoria berättas från år till år och Tamar börjar luska i vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen.

Detta är en en gedigen berättelse som utspelar sig i nutid med allt som tonåringar upplever; kärlek, ångest över att få höra till, vänskap, skvaller, drömmar och ensamhet. Därtill kommer tillbakablickar i en uppdiktad dåtid som känns mer än trovärdig.

Detta är första delen i en kvartett som heter Stockholmsserien. Ser med spänning framemot nästa del som kommer att utspela sig någon helt annanstans i Stockholm.

Anna och Paula bloggar också om Norra latin.

En passus som jag skulle vilja ta upp är detta med användandet av hen och henom. Tamars kompis Sam hänvisas till som hen och henom. Detta är något som jag stör mig på enormt. Första gången jag upptäckte det i boken blev jag förvirrad. Varför väljer man ut en person som man refererar till som en hen? Min personliga uppfattning är att man istället bör använda dessa pronomen, hen och henom berättelsen igenom. I mitt modersmål som är finska används hen rakt igenom, man könsbestämmer aldrig någon utan alla är hen. Ingen nämnd, ingen glömd och ingen känner sig utpekad. Det är det som jag ser normalt. Jag hoppas att detta skulle användas mer på det sätt som görs i Finland, dvs alla är en hen. Jag tycker debatten kring detta lilla ord har hamnat helt fel.

Adlibris, Bokus

2 tankar på “Norra latin (2017) av Sara Bergmark Elfgren

  1. Vad intressant att du har upp det där med att det endast är en person som benämns som Hen och att det egentligen borde vara samtliga som man inte vet könet på. Jag tog för givet att det berodde på att Sam själv definierade sig som hen, men hur ska författaren egentligen kunna veta det? Tack för ny och bra infallsvinkel! 🙂

    Gilla

  2. Jag tyckte att det var väldigt positivt att Sam fick pronominet ”hen” eftersom det fick mig att förstå att Sam var transperson och inte ville definieras som han eller hon, och att Sam är ”hen” för Tamar. Utan att det för den skull blev någon grej av det.

    Gilla

Lämna en kommentar